• Daily Life of Johan, a Blog from a Driver's point of view

    Rallycross driver Johan Kristoffersson tells us with his own words about the life behind the scenes. – Here you will find praise and critisism, gossips and deep thoughts...

    Do not take this blog too seriously!

    Johans vecka speglad av Morgan Carlsson

    04/04/2013 by Zandra Björkholtz

    Äntligen sitter Johan i förarstolen! Efter en lång vinter av väntan är det dags för en intressant säsongspremiär – Superstars på Monza-banan i Italien.

    ”Monza är en bana som inte liknar någon annan. Det finns ju i princip inga kurvor alls. Den Porsche Panamera S jag ska göra vet jag inte så mycket om än, men jag gissar att den passar på mitt-emellan-knixiga banor. Den har nog egenskaper som ligger mellan Mercedes och Audi. Mer effekt än Audin jag körde förra året, men inte lika bra väghållning. En sak vet jag i alla fall: jag kommer inte att somna bakom ratten. 520 hästar, bakhjulsdrift och liten vikt där bak. En riktig utmaning.”

     

    Regerande mästaren återvänder alltså till Superstars, men i nytt team: Petri Corse Motorsport. Du var ju nere i Italien tidigare under året och förhandlade med dem, men då blev det inte klart med någon styrning.

     

    ”De har varit intresserade länge, men första gången vi var nere så var vi inte riktigt redo för att sajna kontraktet. Nu är allt klart och det ska bli riktigt kul att komma tillbaka till Superstars och räjsa mot de andra. Jag känner att teamet vill precis lika mycket som vi vill, men det är en ny bil för dem och ett nytt team för mig så det lär bli en inlärningsperiod. Jag var nere och körde testet på Monza, men det blev inte så mycket körning som man skulle önska förstås. Jag vet hur det brukar vara med våra egna försäsongstester. Det är svårt att dra några slutsatser direkt. Det är inte bara att kliva rakt in i bilen och köra.”

     

    Helt idealisk verkar inte uppladdningen ha varit. Du har ju faktiskt varit inne på sjukhus en sväng under veckan.

     

    ”Ja, vi vet inte riktigt vad det är, mer än att det gör ont i magen, kanske någon magkatarr. Det går bra när jag sitter stilla, men så fort jag rör mig så börjar det göra ont. Det var så illa ett tag att sambon Zandra fick köra bilen hem från Jönköping när jag hade varit nere på mässan och fått Bilsport Award. Då är det riktigt illa ställt med mig kan hon intyga. Men jag klarar ju inte att sitta bredvid och åka bil heller – då börjar jag må illa istället.”

     

    Säsongen verkar ju ändå arta sig bra, så att du ska slippa sitta bredvid. Styrning i Superstars, rallycross med VW och svenska Carrera Cup ger en ganska fullspäckad säsong.

     

    ”Det är ganska fullt på programmet. Av de närmaste 28 helgerna är 26 inbokade. I Carrera Cup ska vi försöka ta ett kliv ytterligare. 2011 innebar mycket tester och prova på. Förra året var ett riktigt tävlingsår. Jag körde så många race att det inte blev något testande alls. I år kan vi få tid och utrymme att ta ytterligare något kliv och åka ännu fortare. Det är lärorikt att tävla, men man lär sig andra saker när man testar så det ska bli intressant att se vad vi kan göra. Likadant är det ju med rallycross-projektet i år. Till skillnad från enhetsbilen i Carrera Cup så är rallycross-reglementet så fritt att det ska bli jäkligt inspirerande att jobba med det tekniska och utveckla bilen, men det där återkommer vi till längre fram.”

     

    Ännu ett nytt fordon har ju skådats här nere i KMS:s showroom – en ny Bianchi tävlingscykel. Den kanske kommer till användning också…

     

    ”Jag ska ju köra Vättern-rundan. Faktiskt så krockar den inte med någon tävlingshelg. Min kusin Mattias frågade mig direkt efter Glafsfjorden Runt förra året om jag var sugen på att köra. ’Nja, jag vet inte’, svarade jag. ’För sent, du är redan anmäld’, svarade han. Så nu ska jag försöka genomföra rundan.  Jag vet att kusinen har en plan om hur fort vi ska cykla, men jag vet inte hur det kommer att gå när det är så långt. Jag brukar ha äckligt svårt på långdistanspassen. Men min nya cykel är ju så bra att jag knappt behöver trampa. Bara jag böjer mig framåt så rullar den, ha-ha…”

    Johans vecka speglad av Morgan Carlsson

    23/12/2012 by Johan Kristoffersson

    Johan skickar en julhälsning med drömmar om downforce och en julklappssäck med många tävlingshelger i…

    ”Just nu är det inte mycket att hänga i julgranen när det gäller vad som är klart för nästa år. Det är bara att gå och glo här hemma och vänta, vänta…”

     

    Men det har ändå hänt en del senaste veckorna: rankad 46:a på Autosports världslista, ett genomfört DTM-test och en internationell prisgala för Porsche-cupen.

     

    ”DTM-testet var riktigt fränt, en ’teaser’ av hur det kan vara som fabriksförare. Alla som jobbar med det är verkliga proffs och vet vad de gör, otroligt inspirerande. Om jag fick välja så är det DTM jag helst av allt skulle vilja köra. Jag har nog aldrig känt en vilja att göra något lika mycket som just det. Testet visade också att det ändå bara är vanliga människor som kör där också. Även om alla är otroligt duktiga - nivån på testet var galet hög - så går det att ta matchen med dem.  Jag fick köra samma bil som när jag var där i mars, men det gick väldigt mycket bättre den här gången. Det jag inte kom underfund med då lärde jag mig nu. Ingenjören såg vad som var fel och när jag kom på hur jag skulle göra så var det plötsligt väldigt enkelt. Det handlar om ett helt annorlunda körsätt jämfört med vad jag är van. Visst, jag har kört bilar av olika typer under hela året, men ingen av dem med downforce. Här blir det attack in i svängen på ett helt annat sätt. Brutalare? Nej, tvärtom egentligen, fast ändå inte. Annorlunda, helt enkelt. Om vi ska gå över till galan för Porsche-cuperna så åkte vi till Stuttgart, eller Weissach närmare bestämt. Det var middag och så fick jag gå upp på scenen och hämta en glasbuckla. Inga konstigheter. Värre var det med hemresan. Vi lyfte från Stuttgart och skulle mellanlanda i Berlin. På grund av snöstorm gick inte det, så vi cirklade över Berlin i 40 minuter innan vi fick åka till Dresden och landa. Där satt vi i en timme innan vi kunde lyfta mot Berlin igen. Väl där hade vi missat anslutningsplanet och fick byta flygplats inom Berlin innan vi kunde lyfta mot Gardermoen. Eftersom Per Andersson hade sin bil på flygplatsen i Rygge fick vi ta bussen från Gardermoen ner dit innan vi kunde börja hemfärden. Det tog arton timmar från Tyskland och hem, hade gått snabbare att åka bil hela vägen…”

     

    När man läser och lyssnar runt ditt namn så surrar det en hel massa lösa trådar just nu: Superstars, Porsche Supercup, STCC, GT3, GT Masters – och KMS har en rallycrossplan…

     

    ”I bästa fall kör jag två hela serier och kanske kompletterar med några tävlingar i GT Masters i Tyskland eller Europa-serien GT3. I mitt drömscenario går det att få ihop 21 tävlingshelger under säsongen. Jag har ju min prissumma att lägga in för en start i Superstars. I Porsche Supercup har ett bra team hört av sig och erbjudit en styrning och KMS kommer förhoppningsvis att finnas på startlinjen i STCC.”

     

    Av allt detta blir ändå inget klart före jul, så du får väl glädja dig åt att ha blivit landslagsman och finna dig i julefriden…

     

    ”Det blir kort firande. Julafton hemma och sedan åker vi till Teneriffa på juldagen. Undrar hur jag ska klara det där. Kanske kan jag tvinga mig att sitta stilla i tre dagar, men sedan klättrar jag nog på väggarna. En hel vecka i solen kommer aldrig att funka. Jag skulle vilja ha cykeln med ner, finns ju fina bergsvägar där, men jag vet inte om den går ner i den här bagagelådan som Ryan Air kör med, ha-ha… Vecka 2 blir det Bydals-fjällen och förhoppningsvis en hel del skidåkning, men jag och Emil Svensson ska jobba med sponsorer då också, så jag kanske sitter i telefonen största del av tiden. I det läget kan det kanske vara en fördel att ha fått en plats i Bilsportförbundets landslag. Klart man är hedrad, att representera landet!”

     

     

    Och så till sist har det varit julfest med teamet…

    ”Ja, det var lugnt och städat, väldigt trevligt och många härliga minnen att prata om efter säsongen. Vi fick en present var. Jag fick godis och en tavla. Daniel Lifält fick ta på sig ett hästhuvud och tvingades dansa till Gangnam Style, ha-ha…”

     

    Johans vecka önskar därmed alla läsare en God Jul och ett Gott Nytt År!

    Johans vecka speglad av Morgan Carlsson

    15/11/2012 by Johan Kristoffersson

    Johan summerar succéåret 2012 med att dela ut en rad utmärkelser – många glada minnen och glimten i ögat förstås…

    Årets glädje

    ”Det var vid mållinjen på STCC-finalen. Vi var uträknade på förhand och hade stor press utifrån att äntligen vinna mästerskapet åt VW Biogas. Det var i grevens tid…”

     

    Årets överraskning:

    ”När Rydell bromsade på sig på Solvalla. Regerande mästaren gör en sån grej i det läget. Det var en trevlig överraskning.”

     

    Årets flygtur:

    ”Till Donington. Det var en speciell situation eftersom vi åkte direkt dit från Knutstorp, men det var också den värsta och hårdaste landning jag har varit med om. Tror det blev ett stort hål i asfalten på den landningsbanan.”

     

    Årets kval:

    ”Också Donington, eftersom det var enda kvalet under säsongen vi uteblev från. Men det gick ju bra ändå den helgen.”

     

    Årets Q1:

    ”Mantorp, där vi delade ut en riktig käftsmäll. Ut, ett varv, in igen och pole.”

     

    Årets Q2:

    ”Är fem hundradelar för långsamt, så kändes det många gånger. Nej, Q2 hade vi inget flyt med.”

     

    Årets bil:

    ”Den jag fick chansen att prova på DTM-testet i mars.”

     

    Årets pool position:

    ”I Budapest. Det var 42 grader varmt, men som tur var hade vi säsongens bästa hotell och kunde ligga en del i poolen.”

     

    Årets stallchef:

    ”Emilio Radaelli så klart.”

     

    Årets domare:

    ”Mikael Andersson förstås.”

     

    Årets suraste I:

    ”Knutstorp race 2. Jag hade mot alla odds lyckats pressa mig före Nykjaer och så fick jag ändå stå där och hänga på däcktraven…”

     

    Årets suraste II:

    ”På Spa när jag kraschade i första svängen. Jag var så fruktansvärt sugen att köra just på Spa och dessutom regnade det, mitt favoritunderlag, och så bröt jag direkt…”

     

    Årets suraste III:

    ”Morbidelli var visst inte så lycklig när han blev plockad av banan på Pergusa.”

     

    Årets prispall:

    ”På Monza, en riktigt klassisk prispall över start- och målområdet, ganska ballt att stå där som rookie.”

     

    Årets ödmjukaste:

    ”Jordi Gene, har aldrig tidigare träffat någon så ödmjuk och vänlig racerförare.”

     

    Årets konkurrent:

    ”Måste bli Rydell. Vi har ju jagat varandra sedan första tävlingen och setts i så gott som varje sväng hela året.”

     

    Årets grid-girl:

    ”Hmm, det brukar ju alltid bli en del kommentarer om dem över radion. På Vallelunga var de ganska lättklädda… Men på Solvalla var det också häftigt för de hade föraroverall på sig.”

     

    Årets pokal:

    ”Vandringspokalen i STCC är ju störst och häftigast. I Superstars har de varit lite annorlunda och stiliga. Tycker om den från Spa också, men felet där är att det står ”2” på den…”

     

    Årets träning:

    ”Mycket cykel har det blivit i år och det är ganska nytt för mig. Åtminstone har jag inte rejsat på cykel förut.”

     

    Årets ”hotellfrukost”:

    ”Pergusa. Det var inte lika bra som i Budapest kan jag säga. Vi fick – marmelad och ost! Inget annat. Brödet var slut.”

     

    Årets mat:

    ”I Italien var det kolhydrater och åter kolhydrater, för mycket vitt bröd, pasta och pizza. Bästa maten åt vi i samband med ett test i Valencia. Vi fick grilla köttet själva vid bordet på restaurangen. Suveränt gôtt.”

     

    Årets bana:

    ”Imola och Monza var häftigt, men ett regnigt Spa är bäst.”

     

    Årets prischeck:

    ”Måste väl ändå vara rookiepriset i Superstars, 900.000 kronor, även om pengarna ska investeras i nästa års mästerskap.”

     

    Årets teamkompis:

    ”Får bli Nykjaer som tacksamt nog, för mig, snodde nog med poäng från Rydell.”

     

    Årets märkeskollega:

    ”Larini som snodde totalsegern från sin Mercedes-kompis Liuzzi.”

     

    Årets fingertoppskänsla:

    ”Ronnie Bergström. Häftigt hur vi flera gånger har lyckats göra små ändringar som gjort stor skillnad, till och med under kval, då man normalt sett inte ändrar så mycket.”

     

    Årets klocka:

    ”Jag hade alltid samma klocka på mig under alla race-dagar hela säsongen, utom kvaldagen på Vallelunga, då jag glömde den på hotellet. Den dagen startade inte bilen i depån och pappa bröt armen…”

     

    Årets moment:

    ”Är väl två stycken egentligen, när jag åkte baklänges över krönet på Sturup och på Spa när jag hade fullt på femman och fick sladd – med slicks. Pergusa? Då bara small det. Jag hann inte tänka något före…”

     

    Årets bråk:

    ”På Mugello, när två chaufförer var i famntag med varandra, ett par riktigt upprörda pastaätare.”

     

    Årets start:

    ”Knutstorp i race 1 när jag försökte på utsidan om Nykjaer. Det var en rejäl chansning…”

     

    Årets kommentar:

    ”Tony Fors när han tittade på fotboll och såg linjedomaren vifta med sin rödgula flagga: ’Oj, är det oljeflagg?’”

     

    Årets mek:

    ”Den har Emil Andersson tjänat ihop till när han efter STCC-segerfesten skulle cykla och klagade på att en lakritsrem hade trasslat in sig i ekrarna. Det var visst ett vajerlås visade det sig…”

     

    Årets fokus:

    ”Det jag presterade på Solvalla, hela helgen rakt genom.”

     

    Årets varv:

    ”Sista varvet på Spa. Jag var tre sekunder snabbare än Morbidelli som i sin tur var långt före trean. Jag ville verkligen ta den extrapoängen för snabbaste varv.”

     

    Årets grej:

    ”Totaldominansen på Imola, hela team-grejen. Bilen läckte olja, vi stod över träning nummer 2, Tony Fors satte ’blöjor’ på bilen i form av frottéhanddukar, Morbidelli körde på mig och tvingades bryta, ändå vann vi allt. Det var helt otroligt.”

     

    Årets snabbaste:

    ”Det måste ju vara jag…”

     

    Därmed avrundar vi Johans vecka för ett tag och återkommer när det börjar hända spännande saker igen.

    Johans vecka speglad av Morgan Carlsson

    08/11/2012 by Johan Kristoffersson

    Johan summerar säsongen i siffror, tar platsen som Sveriges nummer ett och litar på ryggmärgen. Dessutom laddar vi för nästa veckas stora ’gala’…

    ”Jag har kört 42 race i år, 16 i Superstars, 16 i STCC och 10 i Carrera Cup. Det är fler än jag har gjort de två senaste säsongerna tillsammans. Med 17 vinster ligger jag femma på världsbästalistan över antalet segrar i år. Det blev 27 pallplatser, 9 pole och 13 tävlingar med snabbaste varv. Fem tävlingar bröt jag. På bilsportens världsranking har jag klättrat till 92:a plats och är bäste svensk. Jag fick förbi Ekström för ett tag sedan.” 

     

    Det är ju en säsong som inte kan klassas som annat än succé och du hade gissningsvis inte så höga mål i våras. Vi kan väl börja med att summera STCC.

     

    ”Innan säsongen började var det inget tvivel om att jag skulle kunna vara med och slåss om heatsegrar, men med de meriter Jordi hade så var ju det mesta upplagt för honom i första hand. Från VW:s sida fanns inget annat i sikte än att vinna mästerskapet. Innerst inne hade väl jag det målet för mig själv också, men jag visste att så oerhört mycket skulle behöva flyta min väg för att det skulle lyckas. Till premiären på Mantorp kom jag med ett bra ’flow’ efter Superstars-insatsen på Imola. Jag kände direkt att det kunde gå bra även i STCC om jag bara gjorde det jag skulle. Överhuvudtaget har jag känt det i alla tre serierna i år, att om vi bara har gjort vårt jobb så har vi kunnat vara med och slåss om topplaceringar. Annars kan det vara lätt att hamna i en serie där man inte är konkurrenskraftig hur man än bär sig åt. Även om STCC-säsongen gick väldigt bra så tycker jag vi hade en del stolpe-ut, särskilt i kvalen. Det hände flera gånger att det bara skilde några hundradelar upp till pole, men allt det fick vi ju tillbaka på Solvalla. Då var det stolpe-in hela vägen och bara att tacka och ta emot.”

     

    I Porsche-cupen blev det en mer kontrollerad och väntad seger, ett steg upp jämfört med fjolårets andraplats.

     

    ”Det hade varit riktigt jobbigt att inte få vinna något i år efter att ha varit trea i JTCC, tvåa i Semcon och tvåa i Carrera Cup. Med Porschen var allt bra rakt igenom, undantaget plumpen på Mantorp andra gången. Där hittade vi inte rätt i kvalet. I övrigt flöt det på bra, både i långracet och när det var två race. Första gången på Knutstorp var något utöver det vanliga, en optimal insats över race-distans. Allt bara satt där, varenda inbromsning, varenda växel, varenda kurva. Enda tekniska problemet i år var när växellådan la igen på Solvalla, men även där var det stolpe-in, eftersom det var den idealiska banan att råka ut för det felet, dessutom i regn och med punktering. Tur i oturen kan man säga.”

     

    Det där var ju ändå två serier med ’hemtam’ känsla och gott om rutin i stallet, men när ni gav er iväg på Superstars var det ju en resa på riktigt okänt vatten.

     

    ”I princip hela säsongen har varit så att vi inte haft en a-a-aning om vad som väntat. Var ligger hotellet? Hur ser det ut? Vissa hotell har varit så att man hellre önskat att få sova i förarstolen. Hämta hyrbil, byta hyrbil, till och med bärga hyrbil. Väl på plats vid banan har man inte vetat var man ska visa förarlicensen eller ens hittat toaletten. Bilen var ju också helt ny för oss, men det underlättade att både pappa och Ronnie hade erfarenhet av fyrhjulsdrift. Det var en del tekniskt strul i början, så vi hann inte testa vissa dagar. Men en fördel med den här bilen, jämfört med till exempel Porschen, är att den är snällare när det gäller inställningar. Hittar man inte exakt rätt så går det ändå att ta sig fram. Det var också ett brett startfält med skiftande egenskaper och många olika vinnare i racen. Ibland har det helt enkelt inte varit möjligt att vinna och då har det varit viktigt som förare att inte slarva bort poäng utan att ta bilen säkert i mål. Det var egentligen bara en gång, på Spa, som det gick fel. Det var inte riktigt mitt fel heller, men jag befann mig på fel plats vid fel tidpunkt. Att jag skulle kunna slåss om totalsegern kändes rätt avlägset när säsongen började; det kan jag faktiskt hålla med om själv. Men jag visste också att det var en bra bil, som dessutom hade riktigt bra förutsättningar vid regn. Den stod sig fint i konkurrensen, trots 100 kilo extravikt och restriktor. Det var också ovant med Superstars på det viset att vi var ett ganska litet gäng som drog iväg och att vi kunde komma till banan och bara fokusera på race, inte bry oss om att sätta upp en enda tältpinne. Det var en skön känsla och vi hade väldigt roligt.”

     

    Med så många tävlingsvarv i helt olika typer av bilar och miljöer så borde året ha varit mycket utvecklande för dig som förare.

     

    ”Verkligen. Man kan ju aldrig träna sig till tävlingssituationer och jag känner verkligen att jag har blivit bättre på att fatta snabba beslut. Särskilt Superstars har lärt mig att hålla koll och ta hänsyn beroende på vilken bil jag rejsar mot. Om det kommer en Merca och blåser om mig precis före en kurva kan jag inte bromsa på samma ställe som vanligt för då kommer jag att braka in i den andra bilen. Det har varit många situationer under året när det krävts ett snabbt agerande och flera gånger har ryggmärgen tagit rätt beslut. Många kval har det också blivit, normalt sett ’måste’-situationer, men jag har känt mig trygg just för att jag har varit med i så många kval. Det har inte blivit någon stor grej av det.”

     

    Då är vi ju framme vid slutet av det här året och i ett sånt läge brukar man ha galor och prisutdelningar. ’Johans vecka’ ska väl inte vara sämre, så nästa gång blir det presentation av ’Johans Årets’. Missa inte utmärkelserna till Årets konkurrent, Årets suraste, Årets överraskning eller Årets klocka, bland mycket annat.

    Johans vecka speglad av Morgan Carlsson

    02/11/2012 by Johan Kristoffersson

    Johan kör bänkpress i Audin, blir mästare ”i kavaj” och gör succé som ”svenske kocken”.

    ”När vi kom ner till Pergusa och gick runt banan så bestämde vi att hålla oss borta från curbsen. Vi hade på känn att ett antal bilar skulle gå sönder och falla bort. Vår bil, med så mycket extravikt, skulle absolut löpa stor risk att haverera, vilket också visade sig när de andra i vårt team tvingades bryta.”

     

    Men det måste väl ha varit lockande att börja gena med tanke på att differensen till täten var uppe i fem-sex sekunder..?

     

    ”Många av de andra åkte utanför banan med alla fyra hjulen, på grund av upplägget med chikaner mitt på rakorna och curbs som gick att gena över. Under sista varvet på kvalet valde jag att åka till 90 procent på curbsen och kapade då tre sekunder. Men vi var fortfarande långt efter och det var ändå bara att acceptera läget och se till att ta bilen i mål.  Taktiken fungerade bra i första racet. De flesta bilar gick sönder på ett eller annat sätt, tror bara fyra stycken var efter mig i mål. Ferrara körde sönder mot slutet så honom kunde jag ta precis på metern vid mållinjen. Jag tror att mitt resultat i första satte press på Liuzzi inför resten av dagen. Han var tvungen att ta in poäng på mig. Inför andra racet diskuterade vi möjligheten att de andra kunde bli lite överraskade av att vi inte åkte på curbsen och att man kunde riskera en pååkning av den anledningen. En smäll blev det ju också, men inte riktigt på det sättet…”

     

    Karriärens värsta kan jag tänka mig. Det måste ha snurrat en hel del tankar i skallen.

     

    ”Just vid smällen hann jag inte tänka alls. Det gick på treans växel i kanske 120 km/h in i chikanen och sedan bara small det. Jag såg barriären komma emot mig och det gällde bara att hålla i sig så mycket som möjligt. Direkt efteråt minns jag tanken att jag trodde det skulle göra ondare. Därefter kändes det bara tråkigt att se bilen vara skrot och sedan insåg jag att chanserna att ta hem mästerskapet var ganska små. Jag frågade Caldarola om han tappade bromsarna helt, men han hade nog lite svårt att förklara sig och dessutom pratade han bara italienska så jag vet inte vad han sa.”

     

    På tv-bilderna verkade det som du hamnade lite offside under resten av loppet. Hade du någon koll överhuvudtaget?

     

    ”Det stod några funktionärer där, men det som sades i deras radio var bara på italienska. Med egna ögon kunde jag mot slutet se att halva fronten på Liuzzis bil var borta och att han hade fler än fyra bilar framför sig. Det betydde i så fall att jag skulle vinna, men just då visste jag inte om någon av de framför skulle bryta eller bli straffade för något. Jag visste inte säkert förrän jag kom tillbaka till depån och fick höra av pappa att jag hade vunnit. Någon stor glädje blev det inte, inte som när man går över mållinjen som segrare. Jag var mest chockad av smällen och glad att jag hade klarat mig. Men kraschen kanske var bra på ett vis ändå. Det finns inget som säger att jag skulle ha vunnit om heatet hade flutit på och jag hade nått målet. Kanske hade Liuzzi också varit kvar då.”

     

    Prisutdelningen såg lite avslagen ut. När du fick kliva högst upp på pallen stod fortfarande segraren i sista heatet kvar där.

     

    ”Ja, det var konstigt, fick ingen pokal eller någonting. Och tvåan och trean i mästerskapet fick inte ens komma fram, så det blev ingen stor glädje där heller. Det var först långt efteråt när vi åkte från banan som det började gå upp för mig. Något värre firande blev det inte, i alla fall inte för mig. Jag skulle ju upp på morgonen och åka till Rom.”

     

    En viss ”dagen efter-känsla” borde det väl ändå ha blivit efter jättesmällen…

     

    ”Det kändes inget vidare på måndagen, men som värst var det nog två dagar efter kraschen. Svanken gjorde ont och nacken kändes inte bra. Även om man har nackskydd så håller man emot innan skyddet griper in, men kraften är större än man orkar bromsa. Det är ungefär som när man kör bänkpress och lägger på mer än man orkar lyfta och så ska man hålla emot på nervägen.  Musklerna är som fiskekrokar som hakar i varandra och när man gör en sån övning blir det en grym träningsvärk.  På onsdagen när det var dags för Porsche-testet på Vallelunga kändes det dock bättre igen.

     

    Du skulle upp mot några av de mest talangfulla förarna från olika länder och du fick det regnväder som du inte har något emot.

     

    ”Ja, men det blev visst för blött, tyckte de, så det blev inte så mycket kört som det var tänkt. Vi fick först sju varv att hitta runt banan och sedan var det meningen att vi skulle köra fyra sessioner med tre bilar ute samtidigt och att vi skulle möta olika förare. Nu blev det bara förmiddagens två sessioner eftersom eftermiddagen regnade bort. Jag tycker det gick bra, men resultatet får vi inte förrän sent i november.”

     

    Under tiden får du fortsätta utveckla dina kocktalanger. Med tanke på vad du har berättat tidigare om ditt matlagningsintresse så var det ganska chockerande att du vann kock-jippot på Pergusa.

     

    ”Jag vill påminna om mitt MVG i hemkunskap. Tävlingen gick ut på att jag , Liuzzi och Biagi skulle laga crepes, eller pannkakor som jag kallade det. Vi skulle också garnera så att Fittipaldi, som var domare, kunde göra en helhetsbedömning. Jag kletade på både nutella och sylt, medan de andra bara vågade sig på en ingrediens i taget, och så gjorde jag fyra Audi-ringar av sån där ”sprutgrädde”. Det blev mycket lyckat, men hade jag fått välja maträtt själv hade det förstås blivit gröt och ägg, ha-ha…”

     

    Inte nog med detta. Förra veckan avslöjade du att en del av uppladdningen inför Superstars bestod av att se Hollywoodfruar på tv.

     

    ”Nu skulle jag inte vilja påstå att det är jag i hushållet som vill se på Hollywoodfruar, men alternativet just då var att se Champions League-fotboll och om valet står mellan Lionel Messi och Maria Montazami så går hon före…”