Volkswagen Team Sweden

Johan kör bänkpress i Audin, blir mästare ”i kavaj” och gör succé som ”svenske kocken”.

”När vi kom ner till Pergusa och gick runt banan så bestämde vi att hålla oss borta från curbsen. Vi hade på känn att ett antal bilar skulle gå sönder och falla bort. Vår bil, med så mycket extravikt, skulle absolut löpa stor risk att haverera, vilket också visade sig när de andra i vårt team tvingades bryta.”

Men det måste väl ha varit lockande att börja gena med tanke på att differensen till täten var uppe i fem-sex sekunder..?

”Många av de andra åkte utanför banan med alla fyra hjulen, på grund av upplägget med chikaner mitt på rakorna och curbs som gick att gena över. Under sista varvet på kvalet valde jag att åka till 90 procent på curbsen och kapade då tre sekunder. Men vi var fortfarande långt efter och det var ändå bara att acceptera läget och se till att ta bilen i mål.  Taktiken fungerade bra i första racet. De flesta bilar gick sönder på ett eller annat sätt, tror bara fyra stycken var efter mig i mål. Ferrara körde sönder mot slutet så honom kunde jag ta precis på metern vid mållinjen. Jag tror att mitt resultat i första satte press på Liuzzi inför resten av dagen. Han var tvungen att ta in poäng på mig. Inför andra racet diskuterade vi möjligheten att de andra kunde bli lite överraskade av att vi inte åkte på curbsen och att man kunde riskera en pååkning av den anledningen. En smäll blev det ju också, men inte riktigt på det sättet…”

Karriärens värsta kan jag tänka mig. Det måste ha snurrat en hel del tankar i skallen.

”Just vid smällen hann jag inte tänka alls. Det gick på treans växel i kanske 120 km/h in i chikanen och sedan bara small det. Jag såg barriären komma emot mig och det gällde bara att hålla i sig så mycket som möjligt. Direkt efteråt minns jag tanken att jag trodde det skulle göra ondare. Därefter kändes det bara tråkigt att se bilen vara skrot och sedan insåg jag att chanserna att ta hem mästerskapet var ganska små. Jag frågade Caldarola om han tappade bromsarna helt, men han hade nog lite svårt att förklara sig och dessutom pratade han bara italienska så jag vet inte vad han sa.”

På tv-bilderna verkade det som du hamnade lite offside under resten av loppet. Hade du någon koll överhuvudtaget?

”Det stod några funktionärer där, men det som sades i deras radio var bara på italienska. Med egna ögon kunde jag mot slutet se att halva fronten på Liuzzis bil var borta och att han hade fler än fyra bilar framför sig. Det betydde i så fall att jag skulle vinna, men just då visste jag inte om någon av de framför skulle bryta eller bli straffade för något. Jag visste inte säkert förrän jag kom tillbaka till depån och fick höra av pappa att jag hade vunnit. Någon stor glädje blev det inte, inte som när man går över mållinjen som segrare. Jag var mest chockad av smällen och glad att jag hade klarat mig. Men kraschen kanske var bra på ett vis ändå. Det finns inget som säger att jag skulle ha vunnit om heatet hade flutit på och jag hade nått målet. Kanske hade Liuzzi också varit kvar då.”

Prisutdelningen såg lite avslagen ut. När du fick kliva högst upp på pallen stod fortfarande segraren i sista heatet kvar där.

”Ja, det var konstigt, fick ingen pokal eller någonting. Och tvåan och trean i mästerskapet fick inte ens komma fram, så det blev ingen stor glädje där heller. Det var först långt efteråt när vi åkte från banan som det började gå upp för mig. Något värre firande blev det inte, i alla fall inte för mig. Jag skulle ju upp på morgonen och åka till Rom.”

En viss ”dagen efter-känsla” borde det väl ändå ha blivit efter jättesmällen…

”Det kändes inget vidare på måndagen, men som värst var det nog två dagar efter kraschen. Svanken gjorde ont och nacken kändes inte bra. Även om man har nackskydd så håller man emot innan skyddet griper in, men kraften är större än man orkar bromsa. Det är ungefär som när man kör bänkpress och lägger på mer än man orkar lyfta och så ska man hålla emot på nervägen.  Musklerna är som fiskekrokar som hakar i varandra och när man gör en sån övning blir det en grym träningsvärk.  På onsdagen när det var dags för Porsche-testet på Vallelunga kändes det dock bättre igen.

Du skulle upp mot några av de mest talangfulla förarna från olika länder och du fick det regnväder som du inte har något emot.

”Ja, men det blev visst för blött, tyckte de, så det blev inte så mycket kört som det var tänkt. Vi fick först sju varv att hitta runt banan och sedan var det meningen att vi skulle köra fyra sessioner med tre bilar ute samtidigt och att vi skulle möta olika förare. Nu blev det bara förmiddagens två sessioner eftersom eftermiddagen regnade bort. Jag tycker det gick bra, men resultatet får vi inte förrän sent i november.”

Under tiden får du fortsätta utveckla dina kocktalanger. Med tanke på vad du har berättat tidigare om ditt matlagningsintresse så var det ganska chockerande att du vann kock-jippot på Pergusa.

”Jag vill påminna om mitt MVG i hemkunskap. Tävlingen gick ut på att jag , Liuzzi och Biagi skulle laga crepes, eller pannkakor som jag kallade det. Vi skulle också garnera så att Fittipaldi, som var domare, kunde göra en helhetsbedömning. Jag kletade på både nutella och sylt, medan de andra bara vågade sig på en ingrediens i taget, och så gjorde jag fyra Audi-ringar av sån där ”sprutgrädde”. Det blev mycket lyckat, men hade jag fått välja maträtt själv hade det förstås blivit gröt och ägg, ha-ha…”

Inte nog med detta. Förra veckan avslöjade du att en del av uppladdningen inför Superstars bestod av att se Hollywoodfruar på tv.

”Nu skulle jag inte vilja påstå att det är jag i hushållet som vill se på Hollywoodfruar, men alternativet just då var att se Champions League-fotboll och om valet står mellan Lionel Messi och Maria Montazami så går hon före…”